Som vanligt! Vad är det min kropp försöker säga mig varje gång magen strular? Vi har inte varit överenns på jag vet inte hur många år. Och jag tänkte diagnosera mig själv med IBS så det så... Har ju nästan alla symtom för det... Hur som helst får en kronglade mage en att gå ner i varv och ger en då tid att tänka lite mer en vanligt. För vad ska man annars göra när man knappt vågar ge sig ut till folk man vill träffa? Jag la mig i sängen nyss musiken spelades från mina högtalare och jag låg och tittade upp och ner mot mitt ihop packade rum och min något tomma anslagstavla där nu ändast en almenacka hänger. Jag är för tidigt jag vet... Men något i mig är så sjukt redo för att göra den resa jag är livrädd för... Jag vill verkligen ifrån den här stan nu och flytta ihop och börja ett annat nytt och vuxnare liv tillsammans med en kompis, hitta ett jobb och sen kanske flytta igen? Staden här hemma har inget att ge. Jag längtade hem från skolan men nu när jag är hemma inser jag ganska fort att även om mitt hem alltid är en trygg skön plats så är jag färdig här. Och staden håller ju på att förfalla.. Politikerna lyssnar inte på vad folket vill och folk som inte ens bor i staden ogillar stället av olika anledningar... Och vad angår mina vänner så värkar många av dem också fly från staden. På grund av kärlek, nya äventyr eller jobb... Och allt annat man nu kan tänkas byta stad för. Och dem som är kvar lever sina liv. Vi är vuxna nu och en del av mina vänner har börjat få barn. Shit jag känner mig gammal!!! Och ser inte framimot när tjatet kommer från mina släktingar och familj att det snart är dax att skaffa barn och ge dem ett barnbarn eller kanske två...

Jag har insätt hur olika jag börjat bli mina släcktingar. Dem känns plötsligt så gamalmodiga och fyrkantiga...

Och jag går nästan emot dem på alla sätt och vis. Eller i alla fall vill... Men vågar inte tala högt om det och hittar aldrig rätt ord för det heller... Jag är ingen talare jag är en skrivare och tänkare. Så är det bara... Men jag är nog inte dem som vill skapa det liv alla tycker man bör och ska... Bli den hedliga svennen med vanlig familj och fint jobb och allt vad man ska ha... Jag vill spräcka bubblan.. Men om jag feger ur så kommer jag troligen ändå hamna i den vanliga bubblan som alla verkar vilja. Men jag vill leva mitt liv och inte lyssna på vad andra vill... Min farmor sa senast igår att hon inte gillade att jag skulle flytta och ville ha mig i staden. Och jag tänkte... MEN JAG ÖVERGER JU INGEN! Och hur ofta träffar jag dem da?! Och jag inbillar mig att mina rellationer till folk kommer bli bättre om jag får växa upp och gå min egna väg i stället för att vara den lilla tjejen som alltid lyder snällt. Jag kan inte göra alla nöjda. Och är trött på att gråta över att jag känner mig misslyckad för att jag aldrig lyckas göra alla nöjda. Ingen är ju nöjd... Och fixar man en sak dem vill så hittar dem något nytt och det tar aldrig slut! Jag tänker bara göra som jag vill... Jag gillar att göra saker för min skull... Jag gillar att få vara jag och gå min egen väg. Och jag tänker göra det igen.

Men jag ställer mig frågan. Varför vill folk ändra på folk? Och varför är folk aldrig nöjda med varandra. VARFÖR LÄGGER VI ENERGI PÅ ATT BRY OSS OM VAD VI TYCKER ANDRA SKA GÖRA! Vi ska la skita i alla andras liv låta dem leva sitt och så lever vi vårt egna!....

Det är nu jag borde ta ett djupt andetag för att jag plötsligt spänner mig skriver fort och i stora bokstäver och andingen fastnar i bröskorgen i stället för att gå hela vägen in genom näsan och ner i magen och sedan ut genom munnen. Eller hur det nu är man ska andas... Haha jag har nog aldrig haft koll på det... Hur fan andas man som man ska!?

Hmm...???

Nu blev jag plötsligt väldigt trött... God natt..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...