Den här veckan har varit kass. Magen sabbar mitt liv. Och jag har snart gått igenom alla känslor man kan känna. Jag har varit arg,förbannad,irriterad,ledsen,flummig,överglad,lu
gn,harmonisk,genant,livrädd och framför allt trött... Fruktansvärt trött.

Jag är rädd... Det är därför jag undviker doktorer. Men det finns anledningar till att jag är rädd. Och jag vet så väl att ska jag bli frisk måste jag övervinna rädslan igen och igen...Tills det inte längre är skrämmande. För just nu har jag försökt sätta diagnos på mig själv genom Googles hjälp. Och tagit reda på nummer till olika vårdhjälp saker... Men aldrig ringt. För jag tänkter hela tiden: 

-Äshe det kan jag göra imon i stället.

-Fast det blir nog bättre snart.

-Det finns dem som behöver vården bättre nu en mig.

-Jag vet inte vad jag ska säga när jag kommer dit.

-Det är säkert en son där läkare man inte kan kommunisera med

-Det kanske är en son läkare som sätter fel diagnos och medecin på en

och då blir det ju bara värre. Äshe jag ser till och självläka i stället.

Dessutom har jag växt upp med att doktorn ska man undvika tills man ligger på marken och krälar...

Det är bara så det är, man går till skola/jobb även om man nog är så pass sjuk att man borde vara hemma.

Jag mins sist jag var hos doktorn. Eller rättare sagt från då jag var 17 år och låg inne på sjukhuset under några dygn.

Jag mins skriken, det gnälliga tanten, mina rädda tårar i panik, den läskiga tavlan, den hånskrattande doktorn som inte förstod, dem konstiga utrycken, dem oförstående sjuksköterskorna, svälten och den äkliga doften som jag fortfarande hade med mig när jag kom hem i säkert en vecka... Sjukhusdoften...

Men äventyret där var inte bara läskigt och obehagligt det var också spännade. Jag mins den tatuerade killen som fråga om jag skulle kunna äta en pizza när jag fastade, jag mins tjejen som var praktikant och hade gamla ärr på armen från att hon skärt sig själv. Jag mins den lilla nykelringsnallen och vykortet jag fick från en jag inte trode brydde sig så otroligt mycket. Jag mins samtalet med min vän den dag jag skulle åka hem och hur glada vi var av att höra från varandra. Jag mins dem båda kvinnorna som hann bli mina rumskamrater... Kvinnan som operat bort sitt ena bröst och hur underligt jag tyckte det såg ut. Jag mins kvinnan som kom in med stora magsmärtor som jag vågade hälsa på och som jag sedan ibland samtalade lite med. Jag mins den snygga doktorn, och jag mins den första kvinnliga doktorn. Hon log alltid när hon såg mig. Och jag mins den duktiga läkaren som gjorde ett ingrepp på mig. Jag mins hur tacksam jag var för att mamma varje dag kom och hälsade på mig. 

Vissa saker även med andra doktorbesök har varit jobbiga. Andra helt okej. Men jag undrar så, varför kan aldrig doktorerna vara så snälla och folkförstående som dem är på TV?

Och varför låter jag något tillfälligt dåligt besök som ändå räddar och gör mig frisk till något farligt och skrämmande i mitt minne? Jag borde ju vara tacksam inte rädd...

Idag har jag gått igenom många tankar. Och har försökt bestämma mig för en dag då jag verkligen ska ta och lyfta luren och be om hjälp på ett eller annat sätt. Jag har varit nära på att gråta och falla ihop flera gånger idag. Men många gånger idag även sätt och njutit av allt det vackra även saker jag inte sätt som vackert innnan. Jag har känt gräset genom mina fingrar, jag har känt den varmande solen. Jag har smsat med en kvinna jag älskar och ofta ser upp till. Och tänkt efter... Hur farligt är egentligen det jag är rädd för? Hur blir man orädd? Och varför är allt så upp och ner vänt? 

Varför är jag rädd för det ofarliga och orädd för det farliga? 

-------------------------------------------------------------------------------------------

SMS KONVERSATIONEN:

Jag: En gång frågade jag dej vad du är rädd för.

Du sa att du inte var rädd för något.

Och nu undrar jag hur blir man orädd?

Jag försjuter samtal till läkare var dag och säger jag tar det imon.

Det är säkert bättre snart... Jag vet att väntar man för länge så 

blir det ofta värre en vad det blivit om man hade gått tidigare. 

Läkare ska hjälpa inte skada. Jag vet det men känner mig ändå

alltid skadad när jag går därifrån. Jag är trött på att vara en fegis.

Elsa: Mycket har med ålder att göra. Jag har ju haft drygt trettio år

extra att träna på. Ju äldre jag blir, destå mindre rädsla.

Allt som händer är en del av livet. Ibland får jag acceptera saker utan 

att förstå och ibland kan jag förstå fast jag inte behöver acceptera.

Jag: Jag borde vara rädd för elstötarna i väggutagen men det är

jag inte ett dugg rädd för. I stället är jag rädd för det ofarliga och

goda som ska vara till hjälp.

Elsa: Rädd för levande varelser men inte för saker...

---------------------------------------------------------------------------------------------

Och där stannade jag till... Och tänkte. Hon har ju rätt. Jag är orädd

för många saker. Men jag är livrädd för många människor och vad dem 

kan och har gjort mot mig genom mitt liv. Dem som sabbar ens självkänsla,

dem som sårar och sviker, dem som kan slå mig och dem som kan lämna

mig. Det är människorna som skapar mina rädslor...

Det är som med körkortet... Jag var inte rädd för min bil eller andras bilar

jag var inte rädd för vägen. Jag blev bara rädd för allt det där för att jag kände

mig nertryckt av dem som skulle vara mina så kallade ''pedagogiska lärare''

dem fick mig att tro att jag var oduglig alltså farlig. Och det var också då 

jag blev en fara... Sen fick jag en bra pedagog och jag blev genast mycket

bättre på att köra. Men insåg efter ett misslyckande som inte fick ske. 

Att jag hade försökt ta ett körkort jag aldrig velat ha. Jag försökte göra 

något för alla andras skull för dem ville det. Dem ville mig väl jag vet. 

Men det blev ändå fel för det skadade mig och jag kände jag hade krav 

på mig av något jag var totalt ointresserad av. Nu väntar jag på att jag ska

vilja ta körkotet fast för att jag ser mening i det och vill det. Den där olyckan

lärde mig att göra saker för min skull. Och jag började drömma stort. 

Jag var glad och livet flöt på. Jag har många framtidsplaner och jag gör som jag vill. 

Även om många av mina släktingar inte tycker om alla mina planer.

Dem skulle nog avsky ännu mer om dem visste allt jag tänkte 

och drömde och planerar i mitt huvud ibland. 

Men jag har börjat tycka att en del borde kliva ur sin fyrkantiga box 

och bli mer öppna.

Hur som helst drömmarna var många och stora. Och är egentligen fortfarande.

Men varje gång magen kronglar är det långvarigt och jag är la själv

ofta anledningen... För varje gång jag stressat upp mig har det hänt något...

Något negativt... Så nu känner mig fast. Vågar inte ge mig ut, vågar inte ha kul.

Är fast och slutar drömma och slutar hoppas... Så ja jag måste få ett slut.

Lära mig att undvika stress till bästa möjliga nivå och komma på varför 

min mage är så känslig och varför alltid den drabbas när jag blir sjuk.

Jag hade hellre haft en ständig knäskada eller vara förkyld ofta.. Hellre det

en den här jävla magen! VAD FAN HAR JAG GJORT DIG! DU ÄR EN DEL

AV MIG DU SKA GILLA MIG, VI SKA GILLA VARANDRA! VARFÖR!?!?!?

Låt mig få leva jag började ju tro på livet för en gångs skull på riktigt!

Så ja det finns bara en utväg. Möt rädslan och gå till doktorn och få hjälp

och laga magen och sen blir livet mitt igen och jag kan hålla den i min hand 

utan att den rinner ut som sand mellan fingrarna...

En hälsning till Gud:

Gud om du älskar mig. Så hjälp mig nu!

Jag vet att jag inte varit den bästa.

Jag vet att jag sällan tänker på dig nu för tiden.

Men tro mig, jag har inte glömt dig.

Jag har bara haft ett bra liv.

Och liksom inte haft så många som 

kan hjälpa mig tala om dig.

Och jag försöker ta upp dig igen. 

Jag vet att jag måste.

För jag mår bra av dig.

Oavsätt om du finns 

eller om du inte finns. 

För du är fin.

Om du så bara är en illusion.

Du gör mig glad.

Du gör mig varm.

Och om himlen finns. 

Så vill jag förtjäna en plats där.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...