-Vad är det för mening med att leva om vi som enligt evolutions teorin bara kommer dö och allt blir svart och vi förmultnar bort i jorden? 

Den frågan har jag ställt många gånger till människor runt omkring mig.

-Livets mening är att leva. Har jag ofta fått som svar. Oavästt vad som händer när vi dör.

Men vad är då att leva? Vad är ett liv? Är ett liv att bara andas? Eller är ett liv när man är lycklig?

Är det ett liv när man är depprimerad för att man plågas av just levandet?

(Var är livet nu?) (Och vart är jag påväg?) Den frågan ställer vi oss själva ofta. 

Det gör i alla fall jag. Och den senaste tiden alldeles för ofta. 

Nästan varje dag tittar jag på mig själv och undrar vart ska livet bli av? 

Vad ska det bli av mig? 

Nu har jag flyttat ut, bytt till en helt ny stad och kanske har något jobb på gång?

Åtminstonde timvikariat? Om det är så enkelt som dem får det till att låta det vill säga.

Men vad innebär ett jobb? Vad kommer jag träffa för människor?

Och hur mycket social kompetens har dem där böckerna hjälpt mig med?

Jag menar kommer jag genom att vara mig själv och följa dem där smarta tipsen

få fler kontakter än någonsin? Men jag känner mig ju rätt annorlunda var jag en är någonstanns.

Ibland får jag säga till mig själv att jag finns på riktigt. För visst kan man känna sig osynlig och

obetydlig ibland. Jag får liksom aldrig riktigt till det. Även om jag har bra vänner och är stolt över

att just jag får ha dem som mina vänner och nära och kära.

Men hur mycket krävs för att man ska få synas egentligen?

Jag har ju märkt att det spelar stor roll.

En skinjacka ett rödfärgat skrikit hår eller en röst som ekar över berg och dal.

En röst som hörs och en kropp som syns. Något som tar plats något

som man inte kan missa. Men går livet då ut på att synas? Och är det

så man lyckas med sitt liv?

Är det så man blir en del av det så kallade samhället?

Är det så jag får jobb och kompetens?

Är det så jag får nya vänner?

Jag tror inte det är så.

Men det känns ändå så.

Världen påvisar liksom det på något sätt.

Men det är väl ändå vi som gör upp våra liv? 

Jag har flyttat jag har till och med flyttat in hos en vän.

En vän jag var näst intill rädd för varje gång vi skulle träffas i början.

Kanske för att han var han eller för den där händelsen jag inte var berädd på.

Eller kanske för att jag var ovan vid någon som han. Någon som visade ett så

enormt intresse för just mig. Kanske var jag rädd för att han var den ända som lyckats

få kontakt med mig från verkligeheten ifrån datavärldens chattcentrum. Han var en främling som var

nyfiken på mig. Och jag var nog inte riktigt berädd eller redo för det.

Idag är vi bästa vänner. Ja även om vi mest är som ett gift gamalt gnälligt par som jag 

utalat mig om flera gånger. Jag gillar honom trots att jag ofta känner mig irriterad på honom.

Jag är nogran, allt ska ha sin plats, allt ska vara kontrollerat på ett hanterligt sätt. 

Jag vill veta när,var och hur. Men son är inte riktigt han. Är det en viktig del i livet? 

Att ha någon vid ens sida och att kunna styra och kontrolera livet?

För kan vi inte kontrollera livet så hamnar vi kanske i skuldfällor. 

Kanske blir vi hemlösa eller börjar missbruka något.

Jag har växt från ett lekande lärande barn till en vuxen kvinna som fortfarande lär. 

Jag känner mig ofta som ett barn fortfarande som försöker söka trygghet i folk.

Men det beror mest på självkänslan. Annars är jag nog ganska vuxen och klok för min 

ålder hoppas jag och tror. Det har i alla fall en del människor påstått. 

Och dem vet väl vad som är rätt och vem jag är? Eller? 

Är livet att lära? Är livet att växa?

Är livet att göra val? 

Vad är det viktigaste med livet? 

Ska man alltid ha en plan? Eller är det bättre att följa med vågen ut i ingenstanns eller vart som helst? 

Vad har jag nu valt för väg?  Vart leder den? Och kan man styra sitt öde? Finns det ett öde?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur mycket kan man tro på sig själv oavsätt vad omgivningen tror och tycker?  I mitt liv så tyvärr mäts min självtillit beroende på hur mycket min omgivning visar att dem tror på mig.  Om jag får stöd eller inte. Jag blir vad folk gör mig till. S...

Jag är i en period då jag känner mig ganska ensam och övergiven. Det har fått mig att tänka och känna mycket. Jag antar att jag dels fortfarande vänjer mig vid att bo ensam och jag antar att jag också sörjer att jag inte har så nära rellationer som m...

Nu har det gott en tid sen jag tog examen från skolan och satt i bilen och för ett kort ögonblick funderade på om det var där när jag fortfarandd var som lyckligast skulle ta mitt liv. Jag lät bli och tänkte istället LEV! Lev för allt vad du är värd....

Dem senaste veckorna har allt varit extra tydligt hur mycket stöttning jag fått dem senaste två åren. Hur mycket godhet det ändå kan finnas i människor och att det finns människor som både ser och tror på mig och mina förmågor.    Jag har också...

Dem senaste dagarna har jag rensat som bara den. Jag har fyllt påsar med prylar och kläder som bara ligger och skräpar i lådor. Försöker skänka bort en del och kommer la försöka sälja lite senare också. Men det har dykt upp många tankar.  Först en ...