Okej, jag ljög jag är inte det minsta tjock. Men därimot är jag stolt!

Stolt och nöjd. Jag sökte in till den där folkhögskolan och kom in på den.

I helgen blev det ett fint 20 års firande. Då mormor och morfar kom överaskande och var väldigt positiva till det hela och stöttade mig och gav mig uppmuntran. Det kändes skönt. Den här gången var dem mycket vänliga och positiva och förstående och hjälpsamma. Det var tacksamt och skönt. Mycket bättre en alla dem gånger man kännt att man bara blivit klagad på. Jag undrade med ett stort frågetecken vad som hade hänt? Och om bloggen räddat mig igen? Det är ju trots allt här folk får reda på hur jag imonbords mår och tänker och vad jag har för mig. Det började som en dagbok för mig själv men har blivit rätt mycket mer. :) Det är ett sätt för mig att tala när jag inte kan använda ord. Och det funkar skitbra! Den här bloggen ska verkligen med mig på Folkhögskolan. Där ska det bloggas om det som sker! 

Och nu sitter jag här skitnervös och övertaggad flera månader i förväg. In på Mullsjö folkhögskola jag kom! 

Jag som aldrig betalt en räkning själv lärade mig halvt hur man betalar en i helgen. 

Jag som aldrig åkt tåg själv tänker lära mig till sommaren så att jag kan det när jag ska pendla hem och till skolan på helgerna till höst och vår. Jag har lärt mig skicka brev alltså genom post. För jag har ju alltid mejlat så nu fick jag lära mig att göra det via post i stället. Och jag har skickat ansökningar själv. Snart är det dax att ansöka om CSN och lån. 

Det ska jag minsann försöka fixa själv. Men blir det problem så tänker jag fråga. För jag är ju knappast rädd för att ställa frågor! Jag har suttit och skapat ihop en budget för månaden och året. Där jag räknat ut vad jag behöver låna och vad saker kommer kosta och så dära. Skönt med ekonomisk trygghet! 

Och jag ska lära mig bo själv då jag ska bo på internat. Där får jag lära mig att tvätta och tja. Jag blir inte förvånad fall jag lär mig laga lite mat där också trots att det ingår i hyran. 

Jag är glad... Jag hoppas det håller i sig! 

Jag borde inte förvänta mig för mycket för tänk om det blir helt fel och tänk om klassen jag hamnar i inte alls är bra. Jag är ju lite udda och det vet jag så väl om. Jag menar jag gör inte som de flesta. Jag är mig själv och struntar i att festa i alkohol på helgerna jag skiter i modet och jag är frågsam och busig. Folk som inte känner mig tycker att jag är konstig när jag gör mina bus. Men dem som känner mig och gillar mig brukar mest skratta åt det och ta det som en del av mig. Ska jag vara ärlig är busen ett sätt för mig att lära mig och utforska saker. Nu börjar jag gå ur balans jag ska ju tala om framtiden inte min personlighet! Hmm.. ja men jag får hoppas att klassen blir bra. Så länge jag är framåt och positiv och ler mot folk så ska det nog gå bra. Annars är det ju bara att hoppa av och söka sig jobb i stället. Men jag vill inte riktigt det jag hoppas att det blir bra. Så jag i ett helt år kan utveckla mitt målande och skapande och få nya ider och tid att lugna mig från all stress jag tagit på mig och få tillbaka ambitioner och ideer och ta reda på vad jag faktiskt vill bli och jobba med i framtiden! 

Äshe vad kan egentligen gå fel på Mullsjö?

Folk talar bara positivt om stället. Och alla som gått på Folkhögskola och internat har sagt till mig att det har varit bland det roligaste dem gjort och som dem aldrig kommer att glömma. Och har till och med sagt att det är något alla borde testa på!

Och det fina området och den välsmakande maten jag hört talas om på skolan. Det låter ju inte heller fel. 

Det blir nog toppenbra. Och jag har hört att det är bra lärare och att dem ser till att alla ska ha det bra där. 

Jag hoppas det stämmer jag hoppas allt blir toppen. Bara jag är öppen så ska det här väl gå bra?

Bara att kämpa på och hoppas! :)

Och det bästa av allt jag kan komma hem på helgerna och umgås med både familj och vänner som vanligt. Så nej ni jag lämnar er inte! För jag älskar er och tänker behålla er trots att jag flyttar till Mullsjö 5 dagar i veckan i ett helt år! :)

Hmm.. Nu känner jag mig så där positiv och glad och välmående. :D Trevligt med trevliga inlägg. Där man till och med känner att man blir glad av att bara skriva om det positiva. 

Inte trode jag väl att jag skulle sälja slut på mina böcker som jag gjorde som projektarbete. För er som inte vet så gjorde jag en bok där jag ställde olika frågor till människor i alla åldrar och sammanställde svaren. 

Fördelen med att lyckas sälja böckerna var att jag fick pengar för det. Nackdelen var att mina kompisar fick inte som ville ha. Hmm.. Men gud vad trött man var igår efter den dagen. Och idag är jag ännu tröttare och har dessutom ont i armen efter att antagligen lyft på saker på en konstigt sätt. Så idag är jag jätte irriterad på allt. 

Men måste erkänna att det blev bättre då man kom hem och ett brev sa.

Att jag blivit antagen att komma in och få gå på Mullsjö Folkhögskola ett år!

Nu kommer dock nästa problem... Ska jag orka ta igen körkortet i sommar trots alla gastar i huvudet som fortfarande säger att jag inte kan att jag suger och som hånskrattar åt mig! Och kommer jag hitta dem billiga lösningarna inför hösten, har jag räknat rätt och förstått allt rätt? Hur kommer allt bli och jag som inte ens vet hur man betalar en räkning ännu. Men bara att lära sig! Jag kan inte påstå att jag är arbetlös i sommar och får jag sommarjobb på pappas jobb är jag defenitivt inte arbetslös ett dugg. Ushe undra hur det skulle gå jag kan ju ingen ting om sont där industri grejs... Jag är super orolig och nervös och samtidigt övertaggat. Jag vill ju och jag är nyfiken och sugen. Men kommer jag klara av det? Och kommer jag finna ambitionerna i mig igen, humöret och glädjen i det jag gör? Jag undra vart det tog vägen? 

Jag trodde aldrig att jag skulle idol dyrka något. Och kanske är dyrkan ett för starkt ord. Men den där Glee serien har fått mig att vilja mycket och drömma vidare. Säga att det är okej att vara så som man är. Gå sin egna väg och så mycket mer!

Nu vill jag bara kämpa och ge revansh. För aldrig ska man ge upp, nej aldrig ska man sluta kämpa för att nå sin dröm! Man ska aldrig låta några människor med dålig attityd ruinera en totalt. Man ska ställa sig upp och krossa dem visa vem det är som har rätt. Och att man inte alls är så dålig som dem verkar tro.

Tack ni skapare av Glee. Ni är toppen. Och ni har nog hjälpt många! Synd ni inte kommer se detta bara. 

Ikväll får det bli ett sont där trotalt ointressant inlägg där jag egentligen inte har något att säga. Ingen djup fundering idag inte... Men jag älskar bilderna jag fångade på min kanin-plutt-Bamse idag trots min uråldriga gamla digitalkamera... Och om jag bloggar om att jag borde läsa dem där läsvärda böckerna om saker som är positivt ger hop och energi... Så kanske det finns en liten större chans att jag tar tag i det och faktiskt läser åt minstonde någon av dem! 

Kassen hade att erbjuda det här utbudet... Av allt från gamla skolkataloger, till skolböcker, till Bellman bok till Sabrina

böcker till Manga bibel och lite annat smått och gott...Dock smakar dem nog inte särskilt gått...

I den där högen plockade jag ur dem böcker jag verkligen borde läsa! Som har som mål att ge både glädje och hop!

Här är dem alltså på rad... Men var ska jag börja, och framförallt när ska jag börja?! Det kan ju säkert vara mycket givande om jag bara ta tag i och läser dem där! Och så borde jag läsa min kompis bok, hon kanske vill ha tillbaks den snart, även om den boken inte är en glad bok, men den slutar säkert lyckligt. :) 

Föresten en sak till varken mitt golv eller skrivbord brukar vara så där stökigt fall någon la märke till vilket slusk rum jag har... Nej får ta och städa minsann! Hmm tänkte säga att jag kan passa på när det åskar men ska jag damsuga kanske det inte är så smart! Med MVG i Arbetsmiljö och säkerhets kursen från skolan.. Så bör man väl vara lite riskmedveten! 

Höll på att glömma kanin i kruka... Och två till bilder. :) Han har varit gullig idag, men också skräckslagen den fälle pällen! Man ska inte spela badminton med syrran när han är ute samtidigt... Har jag lärt mig nu. Han våltade ju för tusan. Bollen var inte ens nära honom men han trode la bollen skulle atakera från luften i alla fall.

Vi har väl alla hört utrycket vid bröllops scenerna både från verkligheten själv och genom filmer på tv. Där prästen säger att man ska lova varandra att älska varandra i nöd och lust till dödens skiljer oss åt. Jag skulle vilja säga till dess att döden för oss närmre varan. Vi skilljs från den som avlider men vi kommer närmre varandra i sorjen av personen. 

Igår skulle det bli en toppendag. Solen sken och jag var ledig hela dagen på grund av instälda lektioner och ett Nationellt prov som jag ej skulle ha. Men jag blev kallad att komma till skolan.  Och irriterat gick jag dit men solen gjorde att jag släppte det ganska fort. När vår klass satte oss ner och vår lärare öppnade munnen och sa att han hade tråkiga nyheter. Tänkte jag äshe vad är det som kan vara så tråkigt? Men tråkigt var det minsann. En lärare på vår linje hade avlidigt. Hon som hade levt och haft lektion med oss dagen innan. Nu var hon plötsligt borta. Vår lärare sa att dem först tänkt samla oss och berätta att hon var mycket sjuk istället kom nyheten en timme innan mötet om att hon avlidigt. 

Sen kom chocken ganska dirket. 

En skrek att hon inte orkar med helvetet och slängde igen dörren som fanns på ena väggen. En annan slängde iväg en stol  och var riktigt arg och slängde igen dörren på andra väggen. Vissa satt bara tyst och stirrade rätt fram och andra började fälla tårar. Jag förstod nog inte själv vad som hade hänt även om jag begrep ordet död. Men när destå fler började gråta och destå mer jag såg mig omkring insåg jag vad som skätt. Då började jag också gråta och tjuta. Det var en sorjens dag. Med många kramar,tårar och tröstan mot varandra. För mig var det första gången någon som jag känner och ha en slags rellation till som dött. Och det var första gången jag fick se så många människor både elever och personal gråta den dagen samtidigt. När vi lugnat oss och en del gått ur klassrummet så satt jag kvar med några från min klass och vi pratade om henne och vi började till och med skratta då vi tänkte på något fint om henne. Sen kom plötsligt räktorn inrusandes och det var första gången jag talade med räktorn på skolan. Och sen kom lärare indroppandes ibland och klappade på en och fråga hur det var med en. Och sen kom kuratorer och skolsköterskor... Och dem samlade ihop alla Barn och Fritidsklasserna i en stor sal där man fick ta sig fika och dricka och gråta och tala av sig tillsammans. Dit in gick jag aldrig, jag var istället med en annan klasskamrat och vi satte oss och tittade ut genom ett stort fönster på en bänk där jag insåg att det spöregnade och att dem nu satt upp flaggan på halv stång. Till slut blev det för mycket för kroppen och psyket så det stängde av lite och man blev trött och visste inte rikgigt vad man kände längre då man på bara några timmar gått igenom en massa olika typer av reaktioner både ilska,sorg,skratt,förnekelse och så dära. Man visste inte vad man ville till slut och orkade heller inte göra något. Jag gick omkring med en tjej och kille och vi frågade varandra om vi skulle gå in i det där rummet där alla satt eller inte och om vi skulle äta eller inte och vi ryckte mest på axlarna och visste inte, vi kunde helt enkelt inte bestämma oss. 

Men sen bestämde man sig i alla fall för att nu fanns det inget mer att göra och tårarna hade tagit slut. Jag trode i alla fall det. Och vad hade jag egentligen för rätt att gråta? Jag hade inte världens närmsta rellation till henne men visst jag hade henne i vissa lektioner och ämen och hon ledde oss i skapande verksamhet och var med på hajken och hon är världen bästa pedagog och så himla livsglad som person! Hon var en förebild för många och bra kollega och så vidare. Så jag skulle gå hem och insåg när jag var på väg till skåpet för att hämta min jacka att jag inte ens hade tagit på mig en jacka i morse när jag gick till skolan. Och spörägnade.. Så jag väntade tills de hade slutat. Men så fort jag hade gått några steg utanför huvudingången så började det spöregna och till och med hagla! Och det gjorde ont och jag frös ihjäl! Så jag gick över till ett par vänner i tanke om att bara vara där tills regnet hade lugnat sig. Men det blev lite mer en så. 

Jag fick låta ett par torra och varma kläder och jag berättade att en person dött så att dagen hade varit livad. Och sen började man tala högt om det och till slut föll tårarna igen och dem tjajtiga meningarna jag använt hela dagen. För det var saker som hade ettsat sig fast som inte riktigt släpte. Och sen kom tårarna igen och en av dem två personer som fanns i den lägenheten jag kom till kramade om mig och verkligen höll om mig så tätt intill sig att det var så himla skönt! Jag behövde det där och jag fick gråta och jag fick vara tyst och jag fick tala jag fick känna som jag ville. Och dem fanns där hela tiden och stöttade! Det var kärlek på hög nivå från dem och djup tacksamhet från min sida! Sen fick jag äta hos dem då jag kanske inte hade ätit särskilt bra den dagen och inte fått i mig så mycket. Och sen blev jag till och med nerbäddad. Men även om jag var trött och hade behövt sova en stund då så kunde jag inte. Så jag tog tag i vardagen skrev ett personligt brev som skulle skickas in till Folkhögskolan jag sökt in till i höst. När den var klar gick jag ut och satte mig på deras balkång solen sken igen och även om det var kallt var det skönt att sitta där ute och bara tänka och titta upp mot den blå himlen och dem vita målnen. Det var skönt och bara sitta där och så satte jag på musik i mina hörlurar från mobilen och bara tänkte och tog det lugnt. När jag skulle hem sen på kvällen fick jag låna med mig en jacka och var tacksam på kvällen och somnade ganska fort när jag kom hem. 

Idag var en ny dag och jag funderade på hur dagen skulle vara. Jag var berädd på att den kunde vara något nerstämd. Men det var väldigt nerstämd. Och massa gamla elever som gått ur gymnasiet hälsade på för att sörja. Det fanns en bok att skriva i och vi tände ett ljus på hennes arbetsbord. Och det var kramar och tårar även idag från olika håll. 

OCH NU ÄR JAG JÄTTE TRÖTT PÅ ALLA DESSA TÅRAR OCH ALLA SOM BARA GRÅTER OCH GRÅTER!!!

Jag vet att man får det men de börjar bli jobbigt. Men det är okej att sörja. Men det är jobbigt att se på. Och jag själv orkar inte gråta mer. Jag blev så bra omhänder tagen igår att jag idag inte orkade gråta även om jag var nära ett tag. 

Jag vill att allt ska bli normalt igen inte stelt och inte så många som ser så ledsna och sorjsna ut i sina ansikten. 

Jag kan i alla fall ärligt säga att jag lärt mig något under dessa dagar och fått se och känna på hur det lite känns och kan se ut när någon dör i ens närhet. Jag hoppas det finns en himel och att goda människor kommer dit vare sig dem tror på en Gud eller inte. Jag hoppas att kvinnan som dog har kommit dit. För hon var en GOD kvinna! 

R.I.P Gunilla Eriksson. Vila i frid! <3

Känner ni igen den här gamla fina låten? (Nedanför texten, tips lyssna på låten innan du läser texten)

Den fick mig nyss att börja tänka på alla dessa människor som det känns som dem sjunger om i låten. Den som lyfter en, den man kan luta sig emot. Men det varar inte för evigt. Jag är trött på att folk bara accepterar och tycker att jag ska acceptera att man möter vissa människor för ändast en period. Om det är inom ett yrke genom klasskamrater eller annat. Att man bara ska lämna och gå vidare att kontakten blir allt mindre och mindre... Jag vill inte och jag förstår inte varför folk tycker det är rätt. Älskar jag alltid människor mycket mer en dem älskar mig. Och om älska inte är fel så är det väl andra som får lära sig älska mer inte jag som får lära mig älska mindre? Jag vill behålla dem jag mött men ingen håller kvar kontakten även när man själv försökt. Till slut får jag ge upp för varför bry sig om någon som inte alls verkar bry sig tillbaks? Varför alltid vara den ända som kontaktar? Och varför är det bara familjen man får behålla fram tills döden skiljer en åt? Jag har så himla svårt att förstå varför folk inte kämpar mer för att behålla det fina man byggt upp den där härliga relationen. 

För ett tag sen erkände jag till en person hur mycket jag tycker om henne och att jag vill behålla henne även efter den gemensamma tiden. Men hon sa det så tydligt som jag tror så många tänker men inte säger. Hon sa strikt att vi ses nu under en tid men sen när den är slut då är den slut. Jag blev ledsen men hon hade rätt. Och jag blev arg på mitt eget hjärta som fortfatande tycker om henne. Hon glänser så när hon är glad, hon ger så mycket. Och även om realtionen kan se olika ut från olika parter så spelar väl inte det någon roll så länge båda gillar varandra mer eller mindre? 

Jag begär inte att folk ska älska mig lika mycket som jag älskar dem. För att jag själv inte alltid kan älska människor som dem älskar mig. Det har ju faktiskt hänt... Men jag begär att vänskap ska få finnas kvar. För det är väl ändå knappast något dåligt? Det är väl något bra för alla? Och en ökat vänskapskrets?! Man kan väl träffa nya människor ändå? 

Ingen har kunnat förklara för mig. Alla har bara begärt av mig att jag ska acceptera att livet har perioder. Och under perioderna möter man människor och andra går. Jag är trött på att hela tiden söka nya och inte få behålla gamla. Jag vill både ha nya och behålla gamla kontakter och relationer. Snälla låt mig åt minstonde få älska dig. Stanna kvar hos mig!

Ni som jag känner nu och har bra realltionen till. Hur länge får jag behålla er? Jag vill ha er kvar. Men även ni kommer väl vandra vidare som alla de andra. Ushe vad trött jag blir på det här. För en gångs skull känner jag mig godare en andra människor. För älska är väl ändå inte fel? Bevara något bra är väl ändå inte dåligt? 

Snälla låt mig få behålla dig, du underbara människa! 

Vad vi en har för rellation!

DET KAN INTE VARA FEL!!!   

JAG KAN FALLA PÅ KNÄ INFÖR DIG OM DET SÅ BEHÖVS! 

VAD BEGÄR DU AV MIG?!

Härlig solig dag men plötsligt en regnskur då min mamma passade på att tända alla ljusen i vår inbyggda altan. Och med grillning på gång! Mysnivå på top! (Ber om ursäkt för den extremt dåliga bildkvaliten , taget med usel mobilkamera)

Denna förbanelse! Vad sjutsingen ska livet bära väg? Jag har åtminstonde lite olika allternativ vissa mer skrämmande en andra...

Alternativ 1. Söka in på Mullsjö folkhögskola och komma in och bara börja måla igen låta insperationen flöda och fantasin gå långt... Sätta igång det gamla i mig. För jag har trots allt inte målat något riktigt bra och entusiastiskt på en evighet! Var försvann alla mina ambitioner egentligen? Och kommer ett år på folkhögskola och en studentlägenhet ge mig nya möjligheter och ett större perspektiv? Nya vänner och vila under ett års tid? Jag är suger och nyfiken samtidigt som jag är livrädd fall jag skulle komma in. Jag vet ju inte ens hur man betalar en räkning! Och det ska jag ju göra varje månad sen för att få bo på internatet och för att få mat. Och lära mig åka tåg varje helg. För då vill man ju hem och träffa familj och vänner. Jag är inte särskilt erfaren och har ingen aning om hur det går till eller är. Men jag drömmer och ser något bra framtför mig. Och jag har aldrig hört någon som klagat på folkhögskola snarare tvätt om! Att det helt enkelt är ett trevligt minne för livet.

På folkhögskolan skulle man skicka in lite allt möjligt för att kunna bli antagen bland annat erfarenheter,personligt brev och tester. Alltså saker man skapat. Jag började plocka fram saker och ta kort på lite gamla teckningar och andra verk som jag åstakommit i livet. Några som känns lite bättre en dem andra... Men jag känner mig inte duglig riktigt och ändå blir jag impad av mig själv när jag hittar vissa gamla verk. Och den där känslan och kanske också den där kicken jag får varje gång av att just det så här roligt var/är det att måla och skapa. Det jag hela tiden lagt åt sidan i stället för att lägga ambitionerna på det. Men det har ju ändå inte käns som att det kommer bli något av det. Jag kommer alltid kunna ha det som en kul hobby inget mer. Så då är det väl ingen ide att lägga någon större energi på det? Dessutom har jag inte haft tid känns det som. För att det är typ en miljon andra saker som sägs vara viktigare som man ska göra. Alltså skolarbeten med mera! Jag saknar min förmåga och all tid jag la ner. Det var ju roligt att måla och rita och drömma! Jag skulle bli super duktig!  Men idag har jag väl mist hälften av den förmågan då jag inte skapat något på en brutal evighet! 

Någonstanns hoppas jag att jag kommer in på folkhögskolan även om jag är rädd och inte vet vad det kommer innebära. Men jag har en förhoppning om att det ska ge mig nya skapar glädje och ny energi och nya drömmar och förhoppningar om mitt skapande och min kreativitet som jag en gång hade som jag vill få igång igen! 

Här är bilderna jag fotade och funderade på att skicka in som tester till ansökningen. Vilka tycker ni jag ska ta med? Är det bra eller dåliga? Snälla säg järna någonting det skulle verkligen hjälpa!

Alternativ 2. Om jag inte kommer in på skolan, söka jobb och bli brutalt överambitiös i cv skrivande och sökande! 

Dessa erfarenheter man ska ha... Hur ska jag kunna få ett jobb om ingen ens vill ge mig erfarenheterna?! 

Och så höjer dem pansionen för dem stackars äldre människorna och låter oss ungdomar stå utan jobb och dra oss mot det kriminella för att det till slut känns som ända sättet att leva. Socialbidrag kan ändå inte vara roligt... Seriöst när det gäller jobb tekniken i Sverige så är den helt upp och ner! Det är fel på många sätt. Sen vågar jag inte säga för mycket då jag inte vet allt och hur det funkar. Men jag har väl rätt att vara uppröd ändå hoppas jag?! Och alla dess år av högskoleplugg.. Om man inte orkar da! Och om teorin och praktiken är så extremt olika! Det borde finnas bättre sätt alltså! Jag ska minsann komma på en bra lösning någon gång! Kan bara hoppas att jag lyckas skriva ett bra cv och att någon vill ge mig chansen till jobb. Låta mig visa vad jag går för!

Alternativ 3. Om jag varken kommer in på skolan eller får något direkt jobb... Så ska jag ta ''små jobben'' bli kontaktperson och jobba som vikarie på förskolor och skolor.

Simpel lösning kanske inte det bästa och roligaste men ett något förhöjt cv och dugligt. Ger i alla fall lite pengar! Men kommer dock inte göra att jag kan flytta hemifrån.

Alternativ 4. Gå in i en djup deprition eller börja springa maraton för att jag kommer bli brutalt uttråkad om jag inte lyckas med något av dem övre alternativen! (Detta får INTE ske!)

Tänk så illa det kan gå tänk vilken risk det ändå är... Ushe mår dåligt av att bara tänka på det! Det får inte bli på det viset! Jag ska göra allt för att undvika det!

Det här var ännu en avskrivning av tankar och känslor... Hmm... Jag har inte predikat något bra och roligt på länge känns det som. Även om jag nog mest inbillar mig. Ni som läser bloggen. Ni får stå ut ett tag med dessa tråkiga avanserade och ointressanta texter om mitt liv... Jag kommer snart på något intressant att skriva om hoppas jag! Så slipper ni läsa om mitt patetiska liv som det känns just nu. För antar att det här inte faller någon i intresse inte ens mig själv egentligen... 

Eller för all del ge mig något att tänka över. Som kan leda till roliga tankar :) 

Även om det mesta bara alltid ploppar upp som jag skriver av så känns det som att det är roligare och mer engagerat en det senaste jag gjort här.  Vare sig ni är intreserade eller inte. Eller nått.. Aja Sov gott i natt allihopa! Hejdå och puss och kram.