Nu har jag suttit en stund nej några timmar faktiskt och drygat runt i vetenskapliga tv pogram och ritat saker jag aldrig ritar annars, dock blev det väldigt dåligt ritat borde kunna göra mycket bättre en det där! Varför ritar jag så dåligt nu för tiden? :( 

Men först målade jag i paint :D 

MUUUUSSSSSSSSSSS!

SNEL HEST!. ( Eller hur stavas det som ska stavas fel för folk tycker det är kul?????? )

Sen ritade jag en ful/gullig och lagom tjock häst :) Och klagade på mig som vanligt :D

Sen dog en fågel? Nej bara skoja det var ju flera dagar sedan. RIP :(  Där i busken där du nu ligger begraven 

vila i frid. (På riktigt jag tycker synd om fågeln)

Men det finns ju några fåglar som lever ännu :D

Titta vad söööööötttt och fluffig man kan vara. :) 

Sen finns det duktiga kaniner som kan gå upp för trappen själv. Ja ibland när han vill så att säga...

........ DETTA KALLAS PUNKTFORM! ........

Och nu till alla er som sitter och gapar och det kommer ut ordet: Öööööööööö OKEEEEEEJJJJJJ!!!!????

Så vill jag bara säga Puss på er också. :D

(Ibland får man vara oseriös så är det bara!)

HEJDÅ! Nu ska jag stänga min dörr för jag fryser! 

Det är inte bra att grubbla för mycket har jag lärt mig men ibland kan jag inte låta bli. När jag känner mig ensam så får jag tid till att fundera och grubbla. Ni som känner mig vet ju hur lätt jag blir rastlös. 

För några dagar sen skickade jag ett sms till några vänner och frågade dem en fråga som jag tänkte att just dem borde kunna svara mig på. Tyvärr svarade inte alla men dem som svarade sa samma sak. 

Frågan jag stälde var: Är jag jätte barnslig för att vara 20? jag menar tittar på halv tta hos mig nu dem ser och känns mycket mer vuxna en jag. Det brukar folk i min ålder göra gänt på tv. Vad jag en tittar på nästan. Men jag gillar att vara jag men borde jag skärpa mig i så fall vill jag lära mig hur man gör hur man talar och så. Jag behöver väl inte börja niga och säga god dag bara va?  

Till svar fick jag: Du duger som du är, var hur barnslig du vill, för i dem situationer det gäller att vara vuxen då är du det. 

(Tja på ett ungefär så lät det från alla)

Det gjorde mig glad för det fick mig att känna att jag är helt makalöst bra som jag är i mina vänners ögon. Precis så som jag är just jag på mitt egna sätt. 

Men ändå sitter jag ofta precis som idag och undrar vad jag egentligen betyder för dessa människor. För det är så segt att det känns som att 90% av alla sms börjar med något jag skriver. Det är jag som frågar ska vi ses? Och först då vill folk ses. Jag blir så orolig då, jag tror ju att mina vänner tycker om mig och vill ha mig med. Men ändå känner jag mig så ensam när det nästan aldrig är någon som hör av sig. Jag har försökt tala om för mig själv att jag bara inbillar mig och att folk kanske bara inte brukar göra så till varandra? Hur får dem då till det?! Jag kanske tror dem gillar mig mer en dem gör och jag kanske bara inte är tillräckligt duktig och aktiv själv? Jag sitter ofta och tänker på, hur ska jag göra för att någon ska börja höra av sig till mig?  Och vara den som vill träffa mig? Hur ska jag börja duga tillräckligt i folks ögon!? 

... OPPS! Där kom det förbjudna, då jag talar om för mig själv att jag inte duger. För visst duger jag precis så som jag är , jag behöver bara inse det i mitt innersta hjärta och bli ännu bättre. För jag duger om jag så skulle vara sämst i världen och jag duger inte mer för att jag skulle vara bäst i världen. Så jag förstår inte varför jag alltid blandar in och blandar ihop ordet duga med hur pass älskarvärd  och duktig jag är eller inte....

Det är inte ett lätt uppdrag att försöka få sig själv att tycka att man duger. Det ska ju så djupt in i en. 

Kan inte bara någon vara gullig och höra av sig och inte för att du tycker synd om mig eller ska bevisa att du visst tycker om mig. Men berätta för mig hur det fungerar när folk bestämmer att de ska träffas och vem som gör det och hur ofta och så dära. Och träffa mig gärna. Men bara på det villkår att du vill träffa mig för du tycker om mig inte som ett krav eller ett borde... Ushe nästan ända nackdelen med sommaren är att det blir så himla tyst och alla är typ bortresta! Men jag känner ju så här ofta inte bara på sommaren. Bara att nu försöker ja ha lite mer accepstans med det hela. 

VARFÖR HAR FOLK MER LIV EN JAG, HUR LYCKADES DEM MED DET?! 

-ÅÅHH... JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK SÅ JÄVLA AVUNDSJUK! (Jag vet att det finns en Nanne låt som går så men jag råkar faktiskt känna så dära. och då är det la okej att sno en bit av en låttext?)

Fixat och rensat i rummet för att bli så redo och strukturerad som möjligt inför framtiden. Framtiden som jag bara ska slänga mig ut i utan att riktigt veta vad det innebär eller vad jag gätt mig in i.

Jag har i alla fall planerat att bli en bättre människa som vuxen individ och aldrig förlora min barnslighet. Aldrig tappa bort mig själv eller mina kluriga funderingar. Och ändå bli duktig på att göra mogna och kloka val. Och bli världens bästa och snällaste förebild nånsin som älskar och njuter av livet var dag. För visst har jag alltid velat bli som mina förebilder. :) 

Jag undrar så vad som kommer ske genom hela livet vad för minnen som kommer med tiden och hur det kommer sluta? 

Kommer jag föresten ha några barn och man? Eller kommer bo ensam och vara lycklig ändå?

Eller kommer jag bo med massa vänner? Undra om det finns vänner som med varandra i en massa år?

Det borde ju göra det även om de värkar sälsynt? 

JA JAG VET ATT JAG SKRIVER PÅ SMÅLÄNSKA! DUMMA SVENSKA LÄRARE! Utifall att du läser detta inlägg. Även om chansen inte känns så stor. :) 

Så det råkar vara sommar och snart börjar även sommar äventyren innan det hoppas ut i framtiden. Bara min mage fixar sig! >,< 

Så i år om inget annat händer så ska jag till Skåne och till ett sommarläger och jobba en vecka vid namn Strandgården. Och eventuellt vara barnvakt lite då och då under sommaren till min gulliga lilla kusin. Varför är barn aldrig neutrala? Dem är antingen hur gulliga som helst eller så är dem som små månster som driver en till vansinne. Dem är ju aldrig neutrala!!! 

(Bilden: Jag vet att jag ser ut som fan, men idag orkar jag inte bry mig om att se fin ut. Så slappa kläder och ofixat hår.) 

Coolt att glasrutan speglar sig så otroligt bra!

 Jag var bara så tvungen att ta lite bilder på min kanin när han äter Jordgubbe. Ser så roligt och gulligt ut när han tuggar och får som ett rött läpstift runt munnen. Alldeles kladdig för att sedan slicka sig runt munnen med sin  lilla tunga. :) 

Så då har vi använt lite tid till det bloggandet idag igen. Men som vanligt är det la bara för att skriva av mig och spara som i en dagbok. För vem är egentligen intresserad av mitt patetiska liv. Det är först när man skriver ett långt depprimerande inlägg som folk verkar bry sig och ha läst på bloggen. Hmm tänk om mina andra tankar kunde få lite uppmärksamhet för det är så kul att diskutera tankar och saker med folk. Olika åsikter och synvinklar man blir så klok av sona där samtal. Tänk om jag skulle lyckas få folk intresserade för mina filosofiska inlägg. Tänk vad mycket man kunde lära av andra då! Aja det är la bara att drömma vidare...Hej så länge!

Så då var mina sommarkompisar på balkongen tillbaka. Mina stora fina spindelkompisar som kan skrämma brallorna av många människor på den här planeten. Jag har inget imot dem så länge det betyder att huset är friskt och att dem fångar små kryp som försöker ta sig in i mitt rum särskilt irriterande flugor och myggor. Ja och så ska dem själva också se till att stanna där ute för på mitt rum vill jag inte ha dem. Då kanske dem kryper in i munnen på en när man sover.

-USSHE!

Nej tack! 

Men för övrigt tycker jag om sällskapet där ute. Jaja det är kanske inte helt trevligt med en massa nät när man nån solig sommardag vill sitta där ute på balkonen. Men det brukar ändå vara för varmt där uppe så sitter där sällan. Bättre ute på gräset eller altanen där nere med större yta för aktiviteter av olika slag. 

Här är lite bilder på mina kära små vänner där ute för er som vågar titta. 

Åhh föresten jag höll på att glömma den ena heter Bosse den andra heter Mongo. Det är två bilder på Bosse och en på Mongo. Sen fanns det en liten rackare men han är för liten för att få ett namn än. Undra hur många spindlar jag kan tänkas ha där ute varje sommar? Det finns så många olika storlekar och en sommar tror jag jag såg 7 stora spindlar på en gång eller kanske 5 ja någonting i alla fall plus några mindre varianter.

Jajaj nog om det här kommer bilderna i alla fall. :) 

HEEJJ! Nu skriver jag faktiskt ett inlägg som önskats ur en tidigare kommentar på bloggen. Sont är ju alltid trevligt!  Så jag tänker snacka om just det som är så enkelt men ändå så otroligt kompliserat! Jag snackar om konst. Vem som helst kan göra det och precis vad som helst kan kallas konst. Ändå är inte vem som helst rik och känd konstnär för det är bara några får som lyckas med. Jag har hört att det har med att göra hur man talar för sin konst. Och det gör mig förbannad då jag fick reda på att en gubbe till ''konstnär'' hade målat en rund ring och ett rakt sträck under och den tavlan var värt hur mycket pengar som helst. Vem tusan som helst kan ju måla en rund ring och ett streck! Det gjorde mig så arg då jag insåg att jag ägnar hur många timmar som helst åt att måla saker som föreställer något och som har detaljer och skuggningar och allt vad det kan tänkas vara. Och inte kommer väl jag någonsin bli rik på min konst? Det är ju mest en kul hobby. Trots allt kan alla bli konstnärer bara man talar bra för sin tavla. Jag tycker det är fruktansvärt fel egentligen! Men det är klart, målar man så är det väl inte för att ha det som jobb och försöka bli rik. Man målar ju av känslans lust och för att det är himla kul och intressant vad man kan skapa av en enkel penna och ett papper och eventuellt ett suddgummi. För i målandet går det att utrycka precis vad som helst och för mig har det även varit en tröst ibland att kunna rita när man mår dåligt och sitter och gråter över något. Jag mins en gång då jag målade en flicka som grät och man såg en stor tår falla ner från hennes kind. Och när den var klar så vart det liksom över jag hade råtit färdigt precis som att flickan jag målat grät åt mig och tog smärtan åt mig. Det var skönt, nu var det säkert flera år sedan och det var länge sen jag tröstade mig genom att måla. Nu för tiden är det mest prat och kramar som gör mig lugn när livet känns jobbigt. Men nu talar jag ju som om allt är depprimerande i konst jag borde ju tala om hur fantastiskt roligt det är att vara lite kreativ då och då för man kan göra vad som helst av precis vad som helst. Ja för visst kan man göra konst av saker ingen trode man kunde. Man kan göra konst av mat man kan göra konst av trä man kan göra konst av smuts man kan göra konst av eletriska små prylar som är redo för soptippen man kan göra konst av sönderivna papper man kan göra konst av tomma toalätt rullar... Och så vidare i all oändlighet!  Och den härliga känslan när man får en kreativ ide och verkligen sätter igång eller när något utan ide blir något fantastiskt bra i slutet i alla fall. Nu för tiden ser jag alltid till att vara redo med block och pennor var jag en är. För är jag ute på stan tar jag ibland med mig min väska och kan dra fram blocken och sätta mig ner och måla diekt om jag råkar få en snilleblixt eller bara blivit utråkad någon stanns. Internatlivet och folkhögskolan till hösten ska bli spännande och jag hoppas verkligen jag kan utvecklas där och bli ännu mer kreativ. Just nu går det ett program på SVT som heter Work of Art typ en as bra serie där konstnärer målar och tävlar i kont. Dock kan man inte tävla i konst enligt min åsikt! För alla tycker vi olika! Men det är ett himla bra program ändå. Varje vecka får dem en uppgift som kanske inte är självklar för oss att ta på. En vecka skulle man skapa något som visare rörelse. Och då sitter man själv hemma och funderar på hur man själv hade löst uppgiften. :) 

Och så var det ju det där som får konst att bli så himla roligt också. Det finns så många olika material och välja på så många olika sortes pennor som man kan skapa olika drag med och det är så himla kul och alla dessa nijanser på färger man kan få till. Tänk sicken tur att det fortfarande skrivs med papper och penna i skolan ibland. Även om mycket verkar gått över till dator. Men jag satt i alla fall alltid och ritade mer i mina skolböcker en vad jag antäcknade det läraren sa och jag fick ju rätt hyfftade betyg ändå. Och kanske lyssnade jag bättre av att just kunna sitta och rita samtidigt. 

Var man dessutom arg på läraren gick det alltid att måla en hängd sträckgubbe och låtsas att det var läraren som hände där. Sen var man ju inte så arg längre. :) 

Så Disa hoppas nu du läst och gillade inlägget och att det inte var allt för tråkigt och långt att läsa. :) 

(En liten bild ur blocket jag brukar ha på mig när jag är ute någonstanns. På stan eller så) 

Jag fick en fundering nu när jag läste en bok. När det inte finns bilder och man inte har sätt en film av boken så skapar ma ju egna ansikten och utseenden på karaktärerna till viss del från vad som beskrivs om dem och till viss del helt själv. Och det man skapar själv har jag kommit på liknar människor jag mött i verkligheten som jag tycker passar in på beskrivningen ur boken. Ex, det finns en kvinna i boken som är varm och kärleksfull, lite kraftig och ser snäll och betryggande ut. Och dirket är hon en stor liknelse av en människa jag känt så för som varit varm och kärleks full och betryggande i mitt liv. Och bilden blir inte exakt men på ett omedvetet men samtidigt medvetet sätt så vet jag att det är en viss person jag kopplar det hela till för att förstå boken när den talar. Om hur hon håller den stackars gråtande pojken i sin famn och hur tryggt de känns för honom. Och jag kan bara förstå och känna som pojken i boken när jag mins min egen person som jag kopplar till. Är det så för er med? Att när ni läser en bok bygger ni upp den information ni får om karaktärerna utifrån en verklig människa ni mött med liknande drag. Personen ser inte exakt lika dan men det är ändå den som skapar bilden av personen i boken. 

Kommentera gärna så jag vet fall ni också gör så. Så jag får veta. 

Värt och leka och klippa och klistra en stund. När det slutar med att man får en bra känsla över det hela :)

Någonstanns som barn fick man lära sig att dem coola är dem som har många vänner som röker och som kan käfta med vem som helst och vinna diskutionen också! 

Och det trode man ju på. Just de snygga är dem ju också. Är man cool så ser man as bra ut. Så att alla vill ha den tjejen eller killen. Han kunde man ju aldrig få för det fick ju den där jävla bitch tjejen i stället den där elaka typen. Och han var la inte heller så snäll men man ville ändå ha honom. 

Tänk om man hade haft många vänner...

Visst känner väll alla igen sig? 

Jag gör och jag visste att jag kunde inte bli någon. 

Ändå drömde jag och hoppades varje gång en ny skolgång skulle börja.

Men jag tänkte inte ändra på mig. Tänkte inte sminka mig eller börja bli elak mot folk.

Så jag hoppades att jag med mitt vanliga jag och min snällhet kunde få bli cool ändå.

Det har inte hänt och nu har jag tagit studenten. Kan man vara cool på ett jobb?

Spelar ingen roll. 

Men sen finns det dem , som är äldre erfarna och som är fanstastiskt fina förebilder. 

Som sagt att dem tycker jag är häfig och är en cool tjej. Vilket jag mest skakat på huvudet åt. Jag är la inte cool jag har inte massa vänner som gillar mig. Jag har aldrig varit någon speciell. 

Men så sa dem alla. I sina olika tillfällen att jag vågar stå upp för mig själv, inte följa grupptrycket och normerna. 

Vilket enligt dem gjorde mig häftig. 

Jag har tänkt på det där senaste tiden. Och vad det egentligen innebär att vara någon, och att vara cool.

Äldre tycker om mig för att jag står upp för mig själv. Jag är stolt för att jag gör det. Då jag vet hur dåligt jag skulle må av att göra som alla andra och sminka mig och hålla på... Och så har jag ju hört av äldre att dem som är ''coola'' och verkar ha mycket vänner inte alls har det. Dem har bara många bekanta. Och att jag som inte har massa utan i stället några har värkliga vänner och det är värt så mycket mer! För dem älskar en. De är inte bara bekanta det är några som bryr sig när det är svår finns vid ens sida även när man gör misstag. Eller för att förklara det enklare. En som stannar kvar även när du förlorat alla dina rikedoms pengar. För hur många är dem? Inte allt för många tyvärr.

Men ändå ligger det något i mig ändå som vill lyckas nån gång med att få alla i en klass eller på en arbetsplats att tycka om en. Att man är den där som får stå lite i centrum. Samtidigt som jag skulle avsky att vara lika känd som en artist. Men det kanske är stor skillnad på en liten grupp och på ett helt land om inte hela europa eller mer...

Jag undrar hur man gör, kan man knäcka alla sociala kåder, kan man vara chärmig så in i bomben. Och lyckas utan att vara det minsta elak mot någon utan bara jätte snäll, Kan man det? 

Det borde gå på något sätt eller hur? Kan inte vara omöjligt.

Vi vill bli omtyckta vi är flockdjur men för mycket uppmärksamhet får oss galna och får oss att börja knarka med mera. Ja de verkar ju så i alla fall?! 

Denna bekräftelse denna egoism, va tusan gnäller man för? Jag blir alltid sur när jag klagar för de finns dem som har de värre en jag. Och jag blir ännu argare när någon klagar för något som jag vet att jag har det värre med. >,<

Ett tag var jag inne på det här ämnet cool så mycket att jag funderade på om det fanns en hemlig kraft bakom blondiner. För dem får ju alltid alla killar! Så har de varit av de jag sätt. Men visst det är nog inte så överallt. Men jag bara, om jag färgar håret blont så kanske... Sen insåg jag att NEJ! För fan då vill ju alla ha sex med mig i ställe de var ju inte de jag ville uppnå. Jisses!!!

Och visst är det väl ändå fel bild vi byggt upp av vad som är coolt. Dessutom det är ett ord , de borde inte få finnas varken cool eller tönt för alla ska platsa alla ska få ha en bra roll. Alla ska kunna vara väner och ha lika stort värde! Så är det ju bara!!! Så vill la typ alla ha det, så varför är det inte så då?! 

Men om vi tvunget ska ha cool som ett ord med en betydelse. Så kanske jag redan är cool precis så som jag är. Kanske är cool den som vågar stå upp för det den tycker och inte faller för det alla andra gör och tycker. Kanske är cool den som har verkliga och få vänner en den som har massa vänner som ändå inte är riktiga vänner. Kanske är den som är vänlig och som inte gråtar allt för mycket över att hon inte kan bli nr1 coolare en den som är så kallade nr1 och får panik om hon inte fått ett ända Like på en ny bild hon lagt upp på FACEBOOK! 

Kanske är det dax att visa både barn och vuxna och hela världen att ordet cool borde och kanske är något helt annat en  det som utrycks om ordet idag!

Föresten det där med Hip-Hopare och rappare, visst var det la så att dem också var lite coola? Vi har våra fasoner om vissa saker som är coolt graffiti tycker jag är häftigt men varför tycker folk det? För att det är olagligt? Eller för att är ett modern och fränt sätt att skriva och måla på? Antagligen mest för att de är kriminellt alltså snyggt fel och elakt på något vis? Även om bra gjort graffiti borde vara tillåten. Ibland kan stan behöva lite färger. Eller hur? :)

Och töntar da. Jaha det är glasögonormen, datanörden, och den där snubben med tandställning också. Varför då, varför blev det så varför är det fel på det? Idag är la dessutom brillor hur jävla hipt som helst helt plötsligt?! Vad hände där!?

Vem bröt normen? Hur som helst bra jobbat! :P

Så nu är de la bara att gå ut där vem man en är och säga. Jag är cool så det så! ;)